Övning 10.1 Veckoartikel Cyberhot

Artikeln, eller snarare rapporten, tar upp många (alla?, de flesta?) av de tekniska hoten som finns i cyberrymden. Jag gillar analogierna till bilkörning. Det är en bra bild med den uppkopplade datorn som en bil i trafik och det visar på det oönskvärda med hur många som så att säga kör omkring på nätet utan körkort. Många universitet har ju numera en obligatorisk datakörkortskurs, t.ex. Helsingfors universitets IKT-körkort. I den bästa av världar skulle alla som ger sig ut på nätet förstå att om man inte bryr sig om sin egen säkerhet så äventyrar man också andras.

Det som artikeln inte tar upp alls är sociala hot och risker som kan uppstå då människor använder sig av sociala nätverk på webben oeftertänksamt. Sådant som vi talat och läst om på kursen, som t.ex. hur i en stunden skojig kalasbild lagd upp som en ploj, kan förstöra chansen till ett hett eftertraktat arbete många år senare, då arbetsgivaren, surfar omkring för att hitta information om de ansökande och snubblar över den gamla och inte mera så roliga bilden. Bilderna har dessutom kanske lagts upp av en bekant, utan ens egen vetskap. Härifrån är steget kort till att fundera på nätmobbning. Det är skrämmande lätt att sprida illvilliga rykten och otrevliga bilder, som kan göra enskilda människors tillvaro outhärdlig.

Identitetsstölder är en risk man utsätter sig för på webben. Om man lägger ut många slag av personliga data, kanske finns i flera sociala fora och skriver lite olika saker om sig själv här och där, om sina olika intressen t.ex. är det lätt för någon att skapa en väldigt gedigen profil som lätt kan tas för originalet. Med den stulna identiteten kan denna någon sedan ägna sig både åt ekonomisk kriminalitet och göra otrevliga saker i originalpersonens namn, som att skriva oförskämdheter åt dennes vänner och sätta den i mycket otrevliga situationer .

Det här var några aspekter av mer sociala och mänskliga cyberhot, som vårt kursarbete eventuellt inte ens tar upp. Cyberhot är ett ämne som man kan uppfatta mycket subjektivt eftersom det kan vara frågan om så många olika saker. Det kan vara allt från sabotageprogram (eng: malware) som bl.a. skapar botnät (eng: botnets) för illegal marknadsföring eller cyberkrigföring till oro för vad de egna barnen har för sig på nätet och vem de umgås med där, eller vad ens favoritwebbforum kan tänkas använda ens personliga innehåll till.

Övning 10.2 Cyberhot: Användaravtal

Det som först slår en med användaravtal för olika webbtjänster är att de är så hiskeligt långa att man tappar lusten att ge sig i kast med dem bara av den anledningen. När man sedan faktiskt ger dem en chans är texten så kryptiskt att man får huvudvärk på två minuter om man försöker förstå den EGENTLIGA innebörden, och man inser att man borde ha juridisk utbildning för att få en möjligast klar bild av det hela. Det här upplever jag som ett grundläggande hot mot den personliga säkerheten på webben.

Jag valde att läsa igenom Facebooks användaravtal, dels för att detta varit på tapeten p.g.a. protester mot förändringar av det, dels för att Facebook är så omåttligt populärt. Själv är jag inte medlem. Upplysande och lite underhållande är också bloggposten Dissecting the Facebook 'Terms of Use'.

Redan i början av avtalet förbehåller sig Facebook rätten att när som helst ändra det och upplysa användaren om detta enbart genom att på den webbsida där avtalet finns ändra datum för senaste uppdatering. Detta betyder att den som blir medlem i Facebook, förutom att det är få som någonsin orkar läsa igenom villkoren från början, omöjligt kan veta vad det egentligen är den skriver under.

Facebook förbehåller sig också rättigheten att använda allt det egna innehåll användaren lägger upp på webbplatsen till i stort sett vad som helst, oberoende av syfte. Också till att behålla kopierat material efter att en användare raderat sitt innehåll och gått ut ur tjänsten. Det här kände jag till efter allt vi diskuterat på kursen, men det som kom som en skrämmande överraskning för mig var följande grej, som gäller Användarbeteende (fetstilen är min):


"Dessutom accepterar du att inte använda tjänsten eller webbplatsen för att: ...

- Ladda upp, lägga upp, överföra, dela, lagra eller på annat sätt göra filmklipp tillgängliga, andra än de som är av sådan personlig karaktär att de: (i) är av dig eller dina vänner, (ii) har tagits av dig eller dina vänner, eller (iii) är originalkonst eller animation skapat av dig eller dina vänner. ..."

Om jag förstår det här rätt betyder det att allt man laddar upp på webbsidan också kan användas fritt av ens vänner d.v.s. ens Facebookvänner. De här betyder alltså implicit att man inte som vänner ska godkänna eller invitera några sådana personer som man inte önskar kunna utnyttja det material man lägger upp. Eller motsatsen: inte lägga upp sådant man inte vill tänka sig att ALLA ens facebookvänner ska kunna utnyttja i egna syften. Det förvånar att Facebook så där bara kan bestämma att upphovsrätten gäller så begränsat inom webbplatsen.

Med tanke på att Facecbook är ett forum som av många utnyttjas för att publicera mycket personligt material om aktiviteter, välbefinnande, åsikter och privata bilder och videoklipp, kan det få oväntade följder för medlemmar som inte förstår att vara selektiva när det gäller att välja eller acceptera av vänner.

Facebook avsäger sig också allt ansvar för i stort sett allting. Och har gjort sitt bästa för att hålla ryggen fri i rättsprocesser. Företaget förbehåller sig också rätten att avlägsna material eller avstänga en medlem utan att uppge orsak och med omedelbar verkan. Den uppfattning jag får av användaravtalet är att jag som användare avsäger mig alla typer av rättigheter till innehåll jag skapat och utlämnar mig som byte för obegränsad, aggressiv marknadsföring.

Ärligt talat skulle jag inte vilja uppmuntra någon att gå med utan att först noga fundera på vad det är för villkor man går med på. Ett annat problem med Facebook är att man inte, som i frågan om de flesta andra tjänster, kan gå in och titta hur det ser ut och vad där egentligen finns, utan att logga in i tjänsten. Det betyder att man måste köpa grisen i säcken och lämna sina personliga data till företaget för att få veta vad där händer. Jag är alltså skeptisk till att man inom en utbildning skulle tvinga deltagarna att skapa sig en Facebookprofil.

Vad gäller bibliotek tror jag inte att särskilt många som inte är intresserade av Facebook skulle gå med för att komma i kontakt med ett bibliotek. Eventuellt skulle biblioteket kunna få kontakt med nya kunder som är aktiva på Facebook, men jag är inte säker på om det är helt etiskt att fiska efter folk där. Biblioteken har ju inte heller telefonkampanjer för att att locka användare och det tror jag inte heller att det skulle vara särskilt lyckat. Jag tror man skulle trampa in på för privat område.

Ett annat liv Övning 9.1

Det är rätt intressant att det faktiskt är så många frivilliga bibliotekarier som arbetar i SL Bibban. Det tycks fungera bra som något slags plantskola för hur tredimensionella digitala bibliotek ska fungera i framtiden. Jag måste skaffa mer minne för att personligen kunna utforska det bättre, för att inte tala om att jag ska klara av föreläsningen i onsdag. Efter onsdag kan vi också bedöma hur SL fungerar som arena för föreläsningar. Det verkar ju suveränt, som komplement till närstudieträffar. Vi får se hur det lyckas.

Enligt de bibliotekarier som Kim talat med där tycks det vara ett utmärkt sätt att få kontakter och diskutera gemensamma frågor med ett internationellt perspektiv. En annan fin möjlighet, som Kim visst tog upp på första närstudieträffen, är tanken på ett virtuellt bibliotek där alla böcker och tidningar finns i hyllorna precis som i det verkliga biblioteket. Det här skulle ge användaren möjligheten att också på webben gå och titta på de böcker som finns bredvid den aktuella boken och hitta det där hon inte visste att hon absolut inte kan vara utan. Detta skulle vara en mycket välkommen utveckling av det digitala biblioteket.

Tänk er en ö med alla finlands kommunbibliotek, där man skulle kunna söka både i en gemensam katalog och ströva längs raderna av bokryggar och plocka ner en bok då olch då och kanske rentav läsa på bakpärmen. Ännu bättre, tänk om universiteten med sina bibliotek skulle finnas på grannön (så det inte skulle bli för råddigt) och kommun- och universitetsbiblioteken (och övriga offentliga bibliotek också) skulle ha en gemensam katalog, så att man inte skulle behöva söka i en massa olika. Där skulle man kunna flyga från bibliotek till bibliotek och titta på lokalsamlingar i Kuusamo och gamla handskrifter på Nationalbiblioteket. Och från upphovrättslöst (gammalt) material skulle det finnas länkar till digitala versioner av dem.

Det är lätt att drömma fram idealvärldar, men man måste hejda sig lite. Det som Kim konstaterar i artikeln om att man inte kan veta vilken virtuell värld som är aktuell om, säg, 10 år är något man också måste tänka på då man lägger resurser på att skapa ett forum för sitt bibliotek på Second Life. Så länge verksamheten fungerar som ett pilotprojekt är så att säga allt som man lär sig om omgivningen och användarnas beteende där bara hemåt. Men hur går det sen om man vill göra verksamheten permanent. Man lägger ner stora resurser på att köpa mark och bygga utrymmen och skapa olika tjänster, saker och funktioner, och så tar Second Life slut, eller kraschar.

Och hur är det med nästa "innevärld" hur länge står den upprätt, måste man köpa mark igen osv..? Detta är ju en enorm skillnad till RL (real world), allt man köper och skapar i SL är trots allt bara virtuellt och finns precis så länge som SL finns. Kunskapen blir i viss mån kvar, och mycket av den kan säkert utnyttjas i följande värld. Men verksamheten måste ändå byggas upp från början. Lite som efter en jordbävning.

Mitt bibliotek 2.0, övning 8.2

När ett bibliotek ska förnya sig och ta till sig nya sätt att se på den egna verksamheten gäller det att fundera noga på vad man är ute efter och vad som kan tänkas fungera för det aktuella biblioteket. Man ska bekanta sig med den nya tekniken, men alltid utnyttja den på innehållets villkor.

Jag bekantade mig med San Mateo Public Librarys Delicious-konto för att se hur man där använt socialt taggande, eftersom jag tycker det verkar som en fiffig verksamhet för biblioteket. I diskussionerna på närstudieträffen var det ganska stor enighet om att det kunde vara ett sätt att få bibliotekets samlingar mer lättsökbara för biblioteksbesökarna. Det skulle också kunna vara en strålande möjlighet till att få både enskilda artiklar och äldre litteratur indexerade/taggade.

San Mateo Public Librarys strategi är att klassificera alla taggar, dvs börja varje tagg med klassificeringskoden. Detta funkar säkert för vana biblioteksanvändare och bibliotekarier, men det resulterande taggmolnet ser ganska roligt och rätt förvirrande ot ut.

I mina ögon ser taggarna inte särskilt inbjudande ut. Det tog en stund för mig också att begripa vad det var frågan om. Ett problemet är också att Delicious inte hittar halva taggar, vilket gör att ingen som söker på ett enkelt ämnesord någonsin kommer att hitta fram till San Mateo Public Librarys resurser om det ämnet. För att inte tala om vilken tröskel det blir för en icke-professionell användare att skriva egna taggar.

För mitt eget bibliotek skulle jag alltså hellre välja en taggningsstrategi med söktermer utan koder. Och så skulle jag också vilja hålla officiell klassificering tydligt skild från och markerade i förhållande till användartaggarna. Gärna så att man kan se bara den ena sorten om man vill. Eftersom nättjänster som Delicious trots allt kan försvinna mitt i allt, skulle jag föredra ett taggningssystem innanför bibliotekets egen webbplats, men om det visar för svårt borde man i alla fall ha en tydlig länk från och till bibliotekets hemsida. Detta saknas i San Mateo-systemet. Om man frånser den inneboende osäkerheten med Delicious, är det ju på många sätt en strålande ide att alla som söker taggar där kan hitta till mitt biblioteks resurser.

***

Jag undersökte också Mellersta Esbos biblioteks och New York Publik Librarys YouTube-kanaler, för att se om You Tube verkar användbart för mitt bibliotek. Resultatet är inte så uppmuntrande. Kontona är öppnade i mars respektive september 2008 och har ännu inte lockat så många prenumeranter eller vänner. Mellersta Esbo bibliotek har på ett år bara fått 6 prenumeranter, 3 vänner och inga kommentarer, medan NYPL på ett halvt år har fått 296 prenumeranter, 18 vänner och 3 kommentarer. Då ska vi minnas att Mellersta Esbo har några tiotals tusen invånare medan, New York City har långt över 8 milj invånare.

Innehållet i de båda bibliotekens videoklipp är delvis liknande. Bägge har snuttar av diskusioner och författar- och konstnärs intervjuer. NYPLs snuttar är egenligen puffar för program som finns tillgängliga också i sin helhet, medan Keskaris snuttar är smakprov på aktiviteter i biblioteket och obland små lustigheter.

Som forum för användardeltagande verkar YouTube inte funka alls. Det blir inte ens några diskusioner, och något användarskapat innehåll är det inte tal om. Som ett marknadsförande inslag kan det fungera och det har ett klart underhållningsvärde, men jag måste säga att som Bibliotek 2.0-element får YouTube underkänt av mig. Att som Åbo stadsbibliotek ha länkar till informationsvideor På You Tube funkar också, men saknar fortfarande ömsesidighet. Jag kan nu inte komma att tänka på något egntlig 2.0-användning som mitt bibliotek skulle kunna ha av YouTube även om det kan ha sin 1.0-nyttighet.

övning 8.1 Bibliotek 2.0

Vad jag tycker att är påfallande i de flesta texter om Bibliotek 2.0 (och veckoartikeln är inget undantag), är alla de lysande möjligheterna. Skribenterna räknar upp alla fina finesser som gör det möjligt för användarna att delta i skapandet av ett biblioteks webbsidor och göra dem till "sådana sidor som användarna (både personal och besökare) vill ha". Och det finns många fina idér.

Själv har jag fastnat främst för fritt taggande och för att ha webbsidornas sakinnehåll i wikiformat, så att personalen kan uppdatera sidorna när det behövs. Taggandet kundekanske ske i samband med sådana funktioner som redan finns i t.ex Helmet, som möjligheten att ge stjärnor åt böcker och skriva egna recensioner.

I veckoartikeln tycker jag om författarnas definition av Bibliotek 2.0. Den hänger inte upp sig på tekninken utan på innehållet, dvs att sådana tjänster, som framgångsrikt når användarna, evalueras regelbundet och använder sig av kundernas egen insats kan definieras som 2.0, oberoende om tjänsterna är fysiska eller virtuella. Jag gillar att de uppmuntrar till analys av de nuvarande aktiviteterna och till att inte slänga ut barnet med badvattnet. Det blir mindre hype och mera kött på benen på ideérna såhär.

I motsats till många andra 2.0 entusiaster ser de också att alla bibliotek inte har så stora möjligheter till att förändra sig tekniskt i ett nafs. Och det kommer också i ett kort stycke fram det som jag saknar hos en del skribenter, dvs att tidsbrist råder på biblioteken. Men några egentliga råd för hur man ska gå till väga i praktiken hittade jag inte hos dem. T ex. sådant vi diskuterade på närstudieträffen, som att en profil i något socialt medium där inget händer kan vara ett slags marknadsföring, men inte i sig är Bibliotek 2.0.

Det som Gunnar tog upp på närstudieträffen och som inte diskuteras alls i våra texter är frågan om underlaget, alltså hur många människor behövs det för att göra en levande web 2.0 webbplats. Detta kanske inte är ett broblem för stora amerikanska städer eller universitet, men för mindre enheter kan det bli svårt att åstadkomma t.ex ett tilltäckligt stort taggmoln för att det ska ge något mervärde och bli självreglerande. Kanske svaret faktiskt är nationella bibliotekssystem.

Jag sällar mig också till skaran som är tveksam att skriva in mig på en mängd olika sociala nätverk som tar sig friheten att behålla mina uppgifter fast jag skriver ut mig. Av den anlednngen gick jag in i Orkut, eftersom jag redan finns i Googles rullor, för att undersöka eventuell biblioteksaktivitet där. Den aktiviteten var inte överväldigande, måste jag säga.

Med sökordet Libraries fanns där främst indiska bibliotek som fanns där med sidor som inte verkade särskilt officiella och som inte är särskilt aktiva. Libraries of India hade 30 medlemmar/vänner. Librarian - PESIT library har 19 medlemmar/vänner, senaste inlägg är från oktober förra året. De flesta biblioteksprofiler är av den här arten.

Det finns en profil för Manchester Libraries, utan en enda vän startad i september 2008. Bibliotekarien som satt upp den kommenterar att hon vill försöka se hur många britter som använder Orkut. Populariteten verkar inte vara överväldigande.

På de forum där det finns (eller har funnits aktivitet) verkar det vara lite oklart vad man vill tala om. Vissa ställer frågor till bibliotekarier som inte svarar. Nån tråd handlar om att nån vill ha tag i människor som hör till ett visst bibliotek, det kommer en lång rad svar, men sen blir det det inget mer.

Orkut verkar inte vara ett forum som särskilt bra lämpar sig för biblioteksverkssamhet, särskilt inte i Finland. Med sökordet Kirjasto hittade jag heller ingen biblioteksprofil och på kirjastot ingen träff alls.

Om faror: med sökordet library kom jag till en grupp som heter Hackers library (med 70228 medlemar/vänner, inget vanligt bibliotek!). Där hittade jag en tråd med frågor och råd om hur man crackar ett orkut ID. Trots att gruppens ägar menar att han stryker allt som handlar om hacking/cracking på webbforum. Visst har det sina risker att vara med i sociala webbnätverk, men inte bara integritetsproblem. Den tid som går åt till att engagera sig i sociala nätverk är inte ringa, vilket betyder höga konstnader för ganska liten nytta, åtminstone om man inte hittar goda strategier för att faktiskt locka ánvändare till biblioteket via nätverket.

Så var det sociala webbnätverk som gällde

Nu har jag också ett Delicious-konto. Jag kan definitivt inte säga att jag skulle behärska det här prenumererandet och taggandet (nåja det sistnämnda är kanske inte så svårt) men framför allt hur jag ska ordna mina bokmärken. Har inte ännu hittat någon organisationsfunktion. Ska arbeta vidare på det.

Nå, till Lassie projektet och fallstudien över vad bibliotek kan ha för nytta av Facebook. Den här texten upplevde jag som ganska lam. Problemet med en fallstudie är just det att det är svårt att dra några generella slutsatser ur den. Särskilt eftersom den är drygt ett år gammal och det visade sig att det vid tidpunkten för ubndersökningen var oklart hur intresserade biblioteksanvändarna egentligen är av att bli vän med bibliotek på Facebook.

Uppräkningen av ett antal biblioteksrelaterade facebookapplikationer var inte särskilt upphetsande. Detta gäller också för konstaterandet att deltagarna i Lassieprojektet hade olika inställning till och upplevelser av Facebook och den professionella nyttan av det. Man kan väl inte kalla det för revolutionerande resultat. Folk är olika. Egentligen tyckte jag kanske att det mest förvånande var att så få lät bli Facebook p.g.a. de uppenbara integritetsproblemen med webbplatsen.

Det matnyttigaste (om också inte särskilt nytt) tycker jag finns bland rekommendationerna för hur bibliotekarier kan och borde närma sig och använda Facebook. Och insikten att om man vill göra det måste man ta sig tid (och det kan vara ganska tidskrävande) att följa med och lära sig förstå hur sociala nätverk fungerar och varför de blivit så populära. För att kunna göra det måste man göra egna upptäcktsfärder i Facebook.

Här passar det kanske med en parallell till vår kurs. Det tar alldeles fantastiskt mycket tid att försöka förstå sig på varje enskilt forum som vi bekantar oss med. Ofta känns det bara som ett förvirrat kaos när man försöker hitta fram till olika funktioner.